JZ Blogger


BookCrossing i Slottsskogen
lördag, augusti 9, 2008, 9:24
Filed under: Hobbies & Activities

”En ‘haha’-upplevelse i särklass!”

BookCrossing (www.bookcrossing.com), lite likt Geocaching, är ännu ett av mina bisarra intressen. Jag har tidigare skrivit en del om ämnet, men idag är det något extra speciellt. Jag har nämligen varit i Slottsskogen och gett ut gratis BC böcker – tillsammans med en tant på 60+ som jag aldrig förr träffat!

Det hela började för ca. ett halvår sedan, när jag lite spontant föreslog ett BC möte i Göteborg under den kommande sommaren. Vi skulle promenera i Slottsskogen och ge böcker till folk. Flera på BC-forumet tyckte det lät kul.

Tiden gick, och när det väl blev aktuellt beslutade vi oss för datumet 9/8. Men självklart, som så alltid sker, var det många av de intresserade som aldrig hörde av sig när det väl gällde, och några hade inte tid trotts allt. Men, denna dam från Mottala, som skulle besöka sina döttrar i Göteborg, var absolut med! Så det blev till slut hon och jag som begav oss ut på äventyr.

Så vad gjorde vi? Vi vandrade, pratade med folk och hade det generellt trevligt. Det är kul så positiva folk kan vara! Men här följer en av höjdarhistorierna vi tar med oss från vår resa:

Då vi blev hungriga/fikasugna efter att ha vandrat väldigt länge i parken begav vi oss till en kiosk (som vi visste att vi hade sett men inte lyckades hitta tillbaka till i början). En väldigt vänlig kvinna jobbade där. Vi beställde macka och kaffe, och kvinnan fick en BC bok.

När vi fikade konstaterade vi att det skulle vara skönt att sitta ner och ge böcker till förbipasserande istället för att vandra runt själva hela tiden. Därför frågade vi kvinnan om vi fick låna två stolar och sätta oss vid vägkanten (de hade ont om kunder, så vi tyckte vi kunde fråga en sådan sak). Det fick vi så gärna så!

Vi satt där en stund och hade det trevligt. Många böcker gav vi ut. Här träffade vi ett gäng otroligt positiva och pratglada utlänningar: två kvinnor och den ena kvinnans barn.

En äldre dam satt vid kiosken och drack kaffe. Hon tittade mycket åt vårt håll, så jag gick fram och pratade med henne. Hon var genuint intresserad av vad vi höll på med, så jag förklarade BookCrossing och vi pratade lite om de böcker jag hade presenterat för henne, som hon gärna fick ta av. Då kom en kvinna i medelåldern och frågade ”känner ni varandra?”

Jag svarade nej i tron om att denna kvinna kände damen jag pratade med. Kanske var de släktingar? Då började kvinnan som just kommit ilskna till. Hon sa att här fick jag minsann inte sälja något, och hur kunde jag vara så oförskämd att störa kunderna när de satt och fikade i godan ro? Och stolarna! Dom fick vi absolut inte ta på det där viset!

”Eh, jobbar du här?” frågade jag lite försiktigt. Jag blev helt ställd av hennes plötsliga hugg efter mig.

”Jag ÄGER kiosken!” röt hon till. ”Och om du ställer en fråga till får du gå här ifrån!”

”Vi frågade faktiskt om lov om att låna och flytta stolarna,” sa jag. ”Jag säljer inget, och damen här och jag har en trevlig pratstund.”

Kioskägaren sa något om att det varit fel att låna ut stolarna till oss, sedan sprang hon in i kiosken. Jag avslutade mitt samtal med damen vid bordet, medan Hingrald – min följeslagare (hennes internet-namn, inte hennes riktiga) – ställde tillbaka stolarna. Där tänkte vi inte stanna länge till!

Men vi fick en liten hämnd, kan man säga. De tidigare nämnda utlänningarna satt nämligen också vid kiosken och fikade. Då den ilskne chefen kom tog de direkt vår sida. När chefen sa att jag skulle gå därifrån sa en av de utländska kvinnorna ”ska han gå går vi också”. 1-0 till oss!

Innan vi själva begav oss av tog vi oss också tid att prata med den trevliga kvinnan som jobbade i kiosken. Vi tackade henne för servicen och hoppades att hon inte fick allt för mycket problem med chefen. Vi hade jättetrevligt, sa vi, och det var ju också sant. Ett tråkigt missförstånd, sa hon, och jag tror också att chefen förstod det till slut. Vi såg också till att vi sa allt detta så att chefen hörde det. Hon stod inne i kiosken och sa inget.

Det lustiga är att jag vill tillbaka till denna plats! Jag vill prata med kvinnan som jobbade där, sitta och fika och ha det trevligt. Men samtidigt vill jag ju heller aldrig mer köpa något där igen. Lite kluven blev jag alltså.

Innan vi gick hörde vi också utlänningarna säga till varandra att hit tänkte de aldrig gå igen. Då fick jag verkligen en sån där ”haha, där fick du!”-upplevelse. Vilken dag!

Annonser

Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: