Här kommer något oväntat: det här är troligen det sista inlägget i den här bloggen :O

Men oroa er inte, det är inte så illa som det låter. Istället blir det en ny, bättre blogg och hemsida

Från början var jag lite osäker på om jag verkligen ville lämna den här bloggen bakom mig. Borde jag inte bara göra om den istället? Genom att flytta till en annan hemsida förlorar jag ju allt gammalt material och all statistiken, och när det börjas om från noll på det viset kommer besöken från söksidor falla i botten.

Men nej, jag är inte alls nöjd med den här bloggen. Jag har ju som bekant bytt utseende på gamla hederliga JZ Blogger då och då, men det är inte bara det jag ogillar. Så jag vill faktiskt börja om helt från början. Endast 12 000 träffar på två och ett halvt år är inte alls mycket om man jämför med andra bloggar (t.ex. över 200 000 på min TM blogg, om man får skryta – vilket man får om man gör det på sin egen blogg ), så att stanna här enbart pga. statistiken är bara fånigt.

Men vad betyder det här då? Jo, ny adress, samma idé:

http://jdahlberg.wordpress.com

Jag kallar den nya hemsidan för Portalen, delvis för att jag där även gjort mitt bästa för att göra andra projekt jag sysslar med mer tillgängliga för er som läser den här bloggen. Jag misstänker att många av mina andra projekt ligger lite i mörkret för släkt och vänner och att få av er vet mycket om dem. Men i och med Portalen kan det bli lite ändring på det Jag skulle kunna ge en lång utläggning om vad som är nytt där jämfört med här, men gå och se efter själva istället.

Dessuom vill jag även påpeka att jag har börjat Twittra igen! Det var ju lite problem med Twitter och den här hemsidan, men förhoppningsvis ska det funka bättre på den nya. Om inte är det bara att följa mig direkt på www.twitter.com/jozii istället

Så, skutta över till Portalen och ta en titt – ska du följa min blogg även i framtiden, då är det där du ska hålla till

Och en sista sak: JZ Blogger kommer självfallet finnas kvar för läsning. Det är fritt att bläddra i arkivet till vänster, som sträcker sig ända tillbaka till oktober 2006 då jag startade bloggen. Två år av minnen kommer jag inte radera i första taget

När en flock danska kändisar gjorde en låt, ”Hvor små vi er”, tillsammans för att samla in pengar till arbetet kring tsunamin i Asien för flera år sedan tyckte jag det var jättebra. Det gör jag fortfarande. Lyssna själv!

Likaså tycker jag nationalsånger är vackra och bra. Men när USA sjunger om hopp och framtiden (om sig själva) stör jag mig på det, precis som jag stör mig på när små skolbarn i amerikanska filmer måste stå med handen på hjärtat och i kör prisa både Gud och sitt land på ett sätt som får mig att vilja kräkas. För att inte tala om när lilla Nic Jonas från The Jonas Brothers – ett barn! –  sjunger sin låt Dear God (som handlar om hur synd det är att världen missförstår Guds budskap och hur vi förstör saker).

I samtliga fall är det ju egentligen frågan om något vackert, och budskapen i sig är väl bra, men ändå är det något som jag irriterar mig starkt på. Jag vet egentligen inte varför. Hade Nic Jonas varit en medelåldersman hade jag nog tycket det var helt OK. Hade skolbarnen själva valt en religiös skola (och varit många år äldre) hade deras prisande också varit OK. Och hade ett annat, mindre land än USA sjungit om hur det förtrycks och allt är dåligt hadet det också varit OK.

USA i all ära, och jag borde troligen tycka den här låten är bra, men jag är ledsen, jag kan inte gilla det när en rad kändisar, allt från Seal och Will.I.Am till Mary J. Blige och Faith Hill, sjunger en låt som denna:

Men sedan, mitt i all min frustration, snubblade jag över följande klipp. En klockren parodi på just det fenomen jag hatar så mycket! Hugh Laurie, britten som spelar Dr. House i TV-serien House, sjunger om… just det, Amerika!

Helgens Stockholmsbesök var lyckat. Upp vid fem för att ta tåget vid sjutiden, en heldag till fots i storstaden, och slutligen hemma igen klockan två på natten.

Pappa sprang, mamma och jag geocachade, åt våfflor, ”shoppade” (ja, nåstan i alla fall), och larvade oss.

Bilder från dagen hittas här

Vem har lust att springa runt i Stockholm på tid? Att svettas tillsammans med flera tusen andra lika galna personer? Att tvinga sig igenom att helt maraton i värmen? Ja, gissa vem.

Inte jag iallafall. Fast med ska jag. Som publik. Vi ses imogon, Stockholm

Äntligen! Bilder från Göteborgsvarvet! Inte så många, men åtminstone något.

Oj, vilken dag! För ett par dagar sedan blev jag bjuden till en grundskola här i närheten av en lärare som tydligen följer min geocachingblogg. Anledningen? De experimenterar med GPS i undervisningen!

Kort sagt handlar det om interaktiv använding av GPS där eleverna får uppgifter när de kommer till en fysisk plats ute i naturen. En längre summering hittar du här (på min geocachingblogg, för det var ju via den jag blev inbjuden till det hela), men här kommer en snabbsummering av dagen:

• Det var full rulle på skolan jag besökte. Jag hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men bland andra TV4 var där, och en rad journalister från andra tidningar, så det var en större grej än jag hade trott. Faktiskt är det fråga om en pionjärgrej inom undervising, och programmet som användes har utvecklats av självaste MIT Boston!
• Jag planerade egentligen bara att iaktta – att skriva för en blogg kräver inte samma arbete som en artikel för en tidning – men blev inspirerad av stunden och lekte journalist. Jag skrev, iakttog, lyssnade, fotade, intervjuade och tog reda på saker som jag bara skulle behöva om jag verkligen skulle ha skrivit för en tidning. Och det var riktigt kul!
• Jag följde med en grupp elever då de vandrade GPS-rundan. Vid vissa utmarkerade punkter pep GPS:en till och de fick en uppgift i form av ett videoklipp, en bild, en ljudfil eller en text – direkt i GPS:en när de anlände till rätt plats!
• Jag har också knutit en del kontakter. Bland andra en kvinna vid namn Maria Löfstedt som gav mig en massa tips, särskilt om frilansande.
• Väl hemma kontaktade jag GP och Kungsbacka-Posten för att, på uppmaning av Maria, försöka sälja artikelidén. GP var inte intresserade och Kungsbacka-Posten hade redan haft en journalist på plats tidigare på dagen.
• Jag har eventuellt fått mitt första fotograferingsjobb då jag hade en bra kamera, vilket inte alla hade. Om det blir något sålt återstår dock att se, men intresset fanns.

Dessutom kontaktades jag nyligen angående min blogg Skrivguiden (som inte existerat länge alls, och som jag varit lite dålig på att uppdatera). Hemsidan Argus.nu – en skrivarsida på svenska där folk kan dela med sig av sina texter, diskutera, osv. – vill själva starta en blogg och undrar om jag vill delta som skribent. Ingen lön men en rad bonusfunktioner man annars måste betala för. Tja, varför inte?

…eller, ja, Bea är ju inte så stor. Hon är ganska liten faktiskt. Väldigt liten. Så liten att det är gränsfall att hon får åka ”Kaninen” och ”Ballen” (Kanonen och Balder) på Liseberg.

I helgen hade vi besök av familjen med världens näst bästa efternamn: Johansson! Hur de hittade hit har jag ingen aning om. Troligen tog de fel avfart vid Jönköping.

Besöket ledde till en Lisebergstur – mountain-and-valleytracks (berg-och-dalbanor ), snabbmat och en massa skrik – trots att jag själv var förkyld och kanske inte borde ha susat ner för branta backar i en öppen vagn med munnen på vid gavel. Riktigt kul!

Vi hann även med en tur till Tjolöholms slott där vi, förutom att njuta av den vackra naturen, fick oss en rundtur på det överraskande fantastiska slottet!

Nu är det tomt här hemma då gästerna gett sig av. Caroline är dessutom på sektmöte (aka. MUFF-möte, dvs. moderat-möte) och har lämnat oss andra helt ensamma. Men det blev ändå en tur med båten idag, så vi har lyckats hålla oss sysselsatta. Och imorgon börjar vardagen igen, så bäst man hinner ikapp lite med skolarbetet…

PS. Bilder från dagens båttur finns här.

Igår var det dikttema på min kvällskurs. Jag som aldrig skriver dikter! Men jag lyckades faktiskt producera åtminstone en sådan som jag är någolunda nöjd med:

Brum brum,
Bilen brummar.
Tutar, tuut tuut!
Bang, bang, bilen bangar i golvet.
Krasch! Den krockar!
Smällar, slag,
Barnets välbehag.
Mamma suckar,
Ryter, duckar!
Bilen flyger,
”Mamma, se!”
Ut ur vägen,
Pappa kommer.
”Aj!”
Skåda bula,
I pappas panna.
In på rummet,
Bil i låda.
Leken slut,
Ungens tjut.
Dags att sova,
Somnar  sent.
Äntligen!
En tyst minut.

Ironiskt namn. Brännö. Vi hade svårt att få igång elden, men vi lyckades till sist

Idag blev det alltså en tur till Brännö, en vacker – och helt bilfri, trotts att det är som ett eget litet samhälle där ute och gott om folk som bor där – ö i Göteborgs skärgård. Jag tog tåget in till Göteborg och 3:an till Järntorget, där vi som skulle iväg på vår lilla utflykt samlades. Sedan abr det av med ännu en spårvagn till Saltholmen, där båtarna till öarna lägger ut.

Väl ute på Brännö hittade vi en fin plats där vi packade upp våra grejer. En grill och massor med god mat! Trevligt värre!

Vi var från början oroliga över vädret, och övervägde till och med en restaurang istället, men satsade – och tur hade vi! Solensken bitvis, och det avr riktigt skönt!

Som sig bör, här kommer lite bilder:

Oj, nu blev jag lat, skrev inte ens några kommentarer till bilderna :O Men allt som behöver förklaras är nog flaggan: det var Pride festival nu i helgen, kunde inte låta bli att fota deras flagga i förbifarten på vägen hem. Vad gör man inte för homosexuellas rättigheter?

Tjohoo! Poängrekord (och nästan dubbelt så många poäng som tvåan)! Poäng från samtliga av de 41 andra länderna! En storfavorit som höll (vilket de ju inte brukar göra)! Heja Norge

Låt mig fortsätta med mina topplistor, för att få en överblick över hur rätt eller fel jag egentligen haft. Denna gång för nöjes skull i färgkoder beroende på hur pass rätt eller fel jag hade (grön=exakt rätt plats, orange=fel plats men ändå topp 10, röd=fel plats och inte ens i topp 10):

Min topplista (som jag trodde det skulle sluta):

1. Turkiet
2. Norge
3. Ukraina
4. Spanien
5. Grekland
6. Tyskland
7. Bosnien & Herzegovina
8. Azerbaijan
9. Rumänien
10. Armenien

1/10 helt rätt, 6/10 topp 10, 4/10 helt fel.

Min topplista (som jag hoppades det skulle sluta):

1. Norge
2. Ukraina
3. Turkiet
4. Armenien
5. Finland
6. Tyskland
7. Spanien
8. Azerbaijan
9. Rumänien
10. Albanien

1/10 helt rätt, 4/10 topp 10, 6/10 helt fel.

Familjens topplista (som vi gemensamt hoppades det skulle sluta):

I vissa fall blev det här oavgjort/delade placeringar mellan två eller fler länder. I de fallen låter jag mina egna betyg bestämma den inbördes ordningen.

1. Norge
2. Finland
3. Spanien
4. Turkiet
5. Tyskland
6. Armenien
7. Ukraina
8. Estland
9. Rumänien
10. Albanien

2/10 helt rätt, 4/10 topp 10, 6/10 helt fel.

Slutresultatet (som det faktiskt slutade):

1. Norge
2. Island
3. Azerbaijan
4. Turkiet
5. Storbritannien
6. Estland
7. Grekland
8. Frankrike
9. Bosnien & Herzegovina
10. Armenien

Höjd- och lågpunkter:

• Att både Island och Storbritannien klarade sig så bra var förvånande, och enligt min mening inte så positivt.
• Finland hade en bra låt!
• Finland. Kom. Sist. *Förvånad*
• Både Turkiet och Norges versioner av sina respektive låtar var bättre (Hadise sjöng bättre, Alexanders nummer var snyggare med vita och lila färger) på de nationella uttagningarna än de var i Eurovision, och Armeniens musikvideo var helt fantastisk jämfört med liveframträdandet.
• Bästa finalen på många år om man ser på kvalitén på låtarna.
• Total storseger, största någonsin för något land! Inte ens Lordi 2006 fick en större seger än årets vinnare.
• Samtliga nordiska länder var i final.
• Sverige överskattade tyvärr sig själva, som vanligt.